Rejäl stukning visade sig vara en liten fraktur

I måndags på sista lektionen så hade vi EV (elvens val). Där har jag valt idrott för tjejer. Vår idrottslärare var äntligen tillbaka efter veckor med vikarier. Vi körde spökboll. Jag kollade mot den som hade bollen och sprang åt sidan samtidigt utan att kolla vars jag sprang. Plötsligt snubblade jag över min väns ben och föll till golvet. Min vän Sofia (inte samma vän som jag snubblade över) och idrottsläraren kom dit och hjälpte mig. Jag var jättekonstig, jag typ grät, men hade ändå inte ont just då (pga adrenalinet). Vars i chock antar jag? Låter urtöntigt, hehe. Sen när dem hjälpte mig till väggen, där jag lutade mig mot så undersökte Sofia mitt ben. Sen hämtade dem bandage som Sofia lindade min fot och ben med. Sen försökte jag gå. Det sved i foten, vid knölen och det gjorde väldigt ont. Sen fick jag sitta ett tag innan vi försökte igen. Sen bestämde Sofia sig att vi borde ringa sjukvårdsupplysningen (tror det heter så). Först var det hon som tänkte prata och berätta vad som hänt, men sen vart det jag. Ogillar starkt att prata med människor i telefonen om det inte är någon i min familj eller Pirkko (som är som min syster). MEn ja, efter en stunds väntan (var kö) och en stunds "åh, vad ska jag säga, göra, tänk om jag säger fel?" så svarade tillslut en kvinna. Jag fick säga vad jag hete, personnummer och vad som hänt såklart. Hon förklarade vad jag skulle göra. Efter det ringde jag pappa och sa att han skulle hämta mig. Gick och sa till idrottsläraren att jag skulle åka hem och sen gick jag ut för att vänta på pappa. 
 
Min idrottslärare hade också sagt att jag inte behövde någon lapp till idrotten (för jag inte skulle kunna gå på den). Och ja, dagen efter att det hände så stannade jag hemma för att jag inte kunde gå (hoppade runt eller kröp på golvet när jag var tvungen att ta mig någonstans. Senare samma dag så skulle jag gå till toan (haltade mig fram). Väl framme så mådde jag JÄTTE dåligt, jag kallsvettades och kände hur jag blev blek. Vart också väldigt trött så jag bestämde mig för att försöka gå till min säng. Direkt när jag steg upp från toan så blev det suddigare och vid varje steg blev det mörkare runt kanterna och ett ringande som jag tidigare i toaletten trodde kom från rör eller liknande blev starkare. Allt blev också väldigt suddigt. Hann ta kanske två steg in i mitt rum innan jag föll ihop. Jag hade tagit tag i mitt skrivbord som är vid min dörr i mitt rum när jag steg in och jag tog och gjorde sönder det på något sätt (bordet tål inte mycket) och efter en stund kom pappa springandes för att se vad som hänt. Jag, som låg på golvet ihop krupen grät samma tårlösa gråt som tidigare hörde fortfarande att starkt ringade ljud. Pappa hjälpte mig till sängen efter att jag fått ihop lite krafter. Efter det sov jag i 2-3 timmar.
 
Stannade hemma till torsdagen, då vi bestämde oss för att gå och kolla om det verkligen är en stukning. Foten var blå och svullen. Efter en stunds väntande i väntsalen så fick vi komma in till en läkare. Han tröck och klämde på foten och benet där det var svullet och jag fick säga till när det gjorde ont. Efter det fick vi gå till röntgen och rönka (usch vilket fult ord) foten. Damen var jättesnäll! Alla som jag mötte var faktiskt väldigt snälla! :) Och efter det så fick vi vänta väldigt länge. Jag satt i rullstolen (som jag fått tagit efter jag var hos läkaren) och ritade på ett program i pappas mobil och läste tidningar. Efter en lång stunds väntande så kom läkaren och sa "Du har en liten fraktur i foten" och att alla benen var där dem skulle, så dem inte hade flyttat på sig eller så.
 
Sen så fick två damer gipsa mitt ben. Det var väldigt jobbigt för jag var tvungen att hålla benet uppe samtidigt som jag skulle ha foten i 90 grader och vara still. Gick inte särskillt bra, så har foten inte riktigt i 90 grader, men ja.
 
Så ja, på fredagen stannade jag också hemma för jag är helt urdålig på att ta mig fram med kryckor. Men imorrn på måndag ska jag försöka klara av en hel skoldag. Jag får inte stödja mig på foten, så jag kan inte bära ett dugg. Så förhoppningsvis har jag tillräckligt snälla kompisar som hjälper mig. Och väntar på mig, det är svårt att ta mig fram med kryckorna i samma takt och att sätta mig och ta mig upp från stolar är också svårt.
 
Imorse så skulle jag igen ta mig till toan, hade väldigt ont i foten och när jag var där så började jag kallsvettas...
 
Imorrn, i skolan så får jag förmodligen knarka alvedon (då de hjälper lite mot smärtan) och hoppas på det bästa. Får åtminstone åka taxi till och från skolan, så det är väl bra. Hoppas bara min bror får följa med också så att han kan bära min väska.
 
Det var allt, väldigt mycket text men hoppas det går bra ändå! :)
 
Hejdå!♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback